Särskilt irriterande var:
För det första, berättarrösten, jag vet att alla klagar på den, men det förtjänar den faktiskt, den dumförklarar tittaren och jag hade ställt mig upp och gått (nä, okej, inte en snåljåp som jag) om den inte hade lagt av en kort bit in i filmen.
För det andra, kärlekshistorien men den blonda flickan som är så oskyldig och ren, i motsättning då till den elaka systern som bara tänker på sex, och den smådumme och oerfarna pojken vars enda sätt att uttrycka kärlek på är att halvtaffligt citera rader ur Högan Visan. Dessutom är deras odödliga kärlek till varandra, efter att ha hängt i en vecka och haft sex en gång, ganska otrovärdig och lite fånig, men den kritiken kan man å andra sidan anföra mot väldigt mycket fiktion, jag gillar det bara inte.
För det tredje, Arns stumhet, hallå, han kan väl prata? Min lillebror lanserade en teori om att han var en så kass skådespelare att de helt enkelt var tvungna att skära ner antalet av hans repliker till ungefär tre stycken i hela filmen.
Fast, okej, creds till Gustaf Skarsgård, mest för att jag helt enkelt tycker om honom och enligt mig så skiner han som en klart skinande stjärna när det gäller skådespelarinsatser genom filmen, tillsammans med sin far och stencoole Saladin. Miljöerna var också mycket snygga, både Sverige och Jerusalem.
Gå och se den ändå, för all del, så har ni något att prata om med resten av Sveriges befolkning i alla fall.
Idealkvinnan
