Tillfällen då jag känner mig patrotisk..

1. När Victor Laszlo i Casablanca börjar sjunga franska nationalsången för att överrösta tyskarna (då förstår man varför Ingrid Bergman åker iväg med honom på slutet)
2. När kaptenen i Sound of Music förlorar rösten och alla stämmer in och sjunger: "bless my homeland forever"

Peppen, alltså

DN har gett I'm Not There en femma, nästa vecka då ska jag se den! Ska bli roligt! Fast det vara i och för sig länge sen jag såg fram emot en film så mycket och jag tror jag slutade med det p.g.a. att jag alltid blir besviken. Men nu har jag inga förväntningar på storyn utan bara på att den ska vara bra, borde kunna bli en filmupplevelse ändå. Höga förväntningar kan också höja en film, till skillnad från min vanliga negativa attityd.

Snart får vi se.

Say anything...

Nu blev jag inte riktigt så förtjust i Say Anything som jag hade hoppats att jag skulle bli, mycket beroende på den hoppiga handlingen, konstiga sidospår och Ione Skye kanske inte den bästa skådespelerskan jag har stött på. Det är dock tydligt att det är en Cameron Crowe-film, ibland undrar man om det är samma karaktär i de flesta hans filmer bara spelad av olika skådespelare. Visst finns det många likheter mellan lilla killen i Almost Famous, Orlando Bloom i Elizabethtown och Jerry Maguire?

Nu gillar jag dem och jag gillar Lloyd Dobler i Say Anything nästan mest, han är idealmannen på så många sätt; inte rädd för att uttrycka känslor, prata om saker, villig att göra romantiska gester för sin älskade. Så bra! Som (den i och för sig inte så catchy) taglinen säger: "To know Lloyd Dobler is to love him".

I alla fall: om du gillar Cameron Crowe och John Cusack så kommer det inte vara slöseri på tid att se den här filmen.

En mycket romantisk gest