I'm Not There

Äntligen har jag sett den och mina förväntningar kom inte så mycket på skam som jag förväntade mig. Det första jag tänkte var: "jag vill se den igen!" - nu när min hjärna vet vad den har att handskas med.

Filmens sex olika Dylans fungerar utmärkt, hur skulle man annars kunna göra en film om en så föränderlig? Alla olika gestalter är intressanta på sitt sätt och på slutet när Dylans zoomas in, spelandes munspel, så förstår man; Dylan är alla - en fånig och tydlig uppenbarelse kanske, men det var det så jag kände och det var det som trots att filmen var spretig och hoppig gjorde att jag kunde se den som en helhet.

Mycket bra musik förstås inte bara framförd av Dylan utan också av t.ex. Cate Blanchett som river av Maggie's Farm inför en oförstående publik (kulsprutorna som används för att illustrera Dylans svek är mycket effektfulla).

Jag är för dålig på Dylan för att förstå alla referenser och känna igen alla låtar, men det är därför det ska bli extra kul att först läsa på lite och sen se om, första stoppet blir nog att se om No Direction Home av Martin Scorsese. Samtidigt så förstördes filmen av att jag en del av tiden försökte komma på vad är vad och vem är vem i Dylans liv, kanske det är bättre att se filmen och inse att den inte är helt biografisk och därför kunna släppa det mer. Jaja, blir nog fler omtittningar än en!

Tillfällen då jag känner mig patrotisk..

1. När Victor Laszlo i Casablanca börjar sjunga franska nationalsången för att överrösta tyskarna (då förstår man varför Ingrid Bergman åker iväg med honom på slutet)
2. När kaptenen i Sound of Music förlorar rösten och alla stämmer in och sjunger: "bless my homeland forever"

Peppen, alltså

DN har gett I'm Not There en femma, nästa vecka då ska jag se den! Ska bli roligt! Fast det vara i och för sig länge sen jag såg fram emot en film så mycket och jag tror jag slutade med det p.g.a. att jag alltid blir besviken. Men nu har jag inga förväntningar på storyn utan bara på att den ska vara bra, borde kunna bli en filmupplevelse ändå. Höga förväntningar kan också höja en film, till skillnad från min vanliga negativa attityd.

Snart får vi se.

Say anything...

Nu blev jag inte riktigt så förtjust i Say Anything som jag hade hoppats att jag skulle bli, mycket beroende på den hoppiga handlingen, konstiga sidospår och Ione Skye kanske inte den bästa skådespelerskan jag har stött på. Det är dock tydligt att det är en Cameron Crowe-film, ibland undrar man om det är samma karaktär i de flesta hans filmer bara spelad av olika skådespelare. Visst finns det många likheter mellan lilla killen i Almost Famous, Orlando Bloom i Elizabethtown och Jerry Maguire?

Nu gillar jag dem och jag gillar Lloyd Dobler i Say Anything nästan mest, han är idealmannen på så många sätt; inte rädd för att uttrycka känslor, prata om saker, villig att göra romantiska gester för sin älskade. Så bra! Som (den i och för sig inte så catchy) taglinen säger: "To know Lloyd Dobler is to love him".

I alla fall: om du gillar Cameron Crowe och John Cusack så kommer det inte vara slöseri på tid att se den här filmen.

En mycket romantisk gest

Heath Ledger

Jag blev faktiskt chockad nar jag laste om Heath Ledger. Det kandes valdigt overkligt. Och nu vill jag verkligen att ni forstar att jag ar serios. Jag tyckte om honom som skadespelare, utanfor det vet jag forstas inget om hans liv men visst ar det tragiskt att han inte langre ar har.

En av mina favorit high school-filmer ar forstas 10 orsaker att hata dig:

Från riddare till hejaklacksledare

Dåligt med uppdateringar på senaste tiden, men eftersom ingen läser kan det väl gå jämt upp då. Det här har hänt:

- Var på Arn igen och den var faktiskt lite bättre än jag först tyckte.
- Jag har tittat på Juno och älskade den, såg den på bio i fredags och sen hos min bror dagen efter, förtjänar all hyllning den fått!
- Såg också Stardust, helt okej film (Robert De Niro var bäst).
- Tyckte jag hade ovanligt gott om pengar på kontot och beställde Say Anything, som jag har velat se i evigheter, så nu har jag något att se fram emot! Önskar jag hade haft råd med lite annat också, typ Våra bästa år, Grosse Pointe Blank eller varför inte den här fina boxen.. nåja, drömma går ju.
- Jag vill se Försoning, trots viss svårighet för Keira Knightley.
- Inte lång tid kvar till I'm Not There nu (borde bli mer hype nu när Heath Ledger är död, eller? Jaja, jag är pepp i vilket fall).
- När man har tråkigt kan man sitta och titta på bortklippta scener i Bring It On, snart ska jag se hela filmen också och det är bra.

Två snygga posters:

Arn, ÖVERTYDLIGHET är ditt namn

Så har man som den människa med flockmentalitet man är varit och sett Arn i mellandagarna, och bekostat ett ytterligt onödigt filmprojekt till. För, nej, det var inte riktigt min kopp te.

Särskilt irriterande var:

För det första, berättarrösten, jag vet att alla klagar på den, men det förtjänar den faktiskt, den dumförklarar tittaren och jag hade ställt mig upp och gått (nä, okej, inte en snåljåp som jag) om den inte hade lagt av en kort bit in i filmen.

För det andra, kärlekshistorien men den blonda flickan som är så oskyldig och ren, i motsättning då till den elaka systern som bara tänker på sex, och den smådumme och oerfarna pojken vars enda sätt att uttrycka kärlek på är att halvtaffligt citera rader ur Högan Visan. Dessutom är deras odödliga kärlek till varandra, efter att ha hängt i en vecka och haft sex en gång, ganska otrovärdig och lite fånig, men den kritiken kan man å andra sidan anföra mot väldigt mycket fiktion, jag gillar det bara inte.

För det tredje, Arns stumhet, hallå, han kan väl prata? Min lillebror lanserade en teori om att han var en så kass skådespelare att de helt enkelt var tvungna att skära ner antalet av hans repliker till ungefär tre stycken i hela filmen.

Fast, okej, creds till Gustaf Skarsgård, mest för att jag helt enkelt tycker om honom och enligt mig så skiner han som en klart skinande stjärna när det gäller skådespelarinsatser genom filmen, tillsammans med sin far och stencoole Saladin. Miljöerna var också mycket snygga, både Sverige och Jerusalem.

Gå och se den ändå, för all del, så har ni något att prata om med resten av Sveriges befolkning i alla fall.

Idealkvinnan