En nygammal hjälte

Jag kollar på nedladdningen en gång i halvminuten: om så och så många minuter så kommer jag få se Veronica Mars i Heroes, nu är det lite mindre tid kvar och nu är det mindre igen. Snartsnart!!

Jag är opeppar egentligen andra säsongen av Heroes, men, jag menar, Veronica Mars ÄR Veronica Mars, även om hon spelar någon annan.. hoppas jag.

Kritik av en nationalsymbol

Idag halvsåg jag på Videokväll med Luuk, på SVT Play. Fredrik Lindström var gäst och jag tänkte att kombinationen Luuk + Lindström + 5 musikvideor = helt okej. Men, inte då. Sen när blev Fredrik Lindström så.. tråkig? Och förutsägbar, han sitter bara och babblar massa ointressant strunt om hur han har en tantig inredningsstil, om hur Hassan var ett sätt att leva ut sin barnslighet, om hur han gillar sällskapsspel och så använder han massa avancerade ord för att säga allt. Trist!

Först blev jag dessutom lite putt på att dom inte nämnde Kvällstoppen i genomgången över vad han har gjort innan, så jag sökte efter klipp på YouTube för att visa er hur skojigt det var och hittade ett. Ärligt talat vet jag inte om just det här klippet har överlevt tidens tand. Kanske är mitt hyllande av det programmet en fet efterhandskonstruktion och Fredrik skäms över sin medverkan och därför aldrig pratar om det. Döm för er själva (ja, liite roligt är det men inte som jag förväntade mig):

Ain't life grand?

I februari börjar säsong 4 av min favoritserie; Lost. Jag längtar! Då är det tre år sedan serien första gången började sändas i Sverige. Till en början var jag dock skeptiskt och såg inte en enda episod. Det var inte förrän vårt internet var nere under några dagar i slutet av april och jag upptäckte att alla episoderna fanns på vår dator som jag gav det en chans (och sedan strecksåg allt på några få dagar).

Jag delar inte den numera allt vanligare uppfattningen om att Lost skulle blivit trist och drygt. Nej, februari blir något speciellt.

"Don't Tell Them What They Can't Do" (dålig tagline i bästa Locke-anda).

En bra film att se om

När jag inte orkar med de grekiska tragediförfattare vi håller på med i skolan pausar jag med läsa Antonia Frasers biografi över Marie Antoinette. Sofia Coppolas film är baserad på den och förvånansvärt mycket stämmer överens, många repliker är exakta och allt händer på dess rätta plats, nåja, inte allt, men överlag tycks filmen vara mkt biografisk.

Jag blev dessutom pepp på att se om filmen, har inte sett den sen i julas någon gång, alltså nästan snart ett år sedan och eftersom tanke och handling äro ett hos kvinnan såg jag den häromdan. Nästan bättre än jag minns den! Då älskade jag kläderna, förstås, och jag ögonfrossar fortfarande i alla kreationer, men nu när jag har lite mer bakgrundsfakta så blir den mer intressant historiskt. Kanske får den räknas till en bra "filmatisering"? D.v.s när boken och filmen kompletterar varandra.

För övrigt tycker jag inte det är en nackdel alls att den inte tar upp halshuggningen, för det är inte det som är intressant i den här filmen, och om man nu pressade in det "bara för att" skulle det bli alldeles för trivialt, typ: "och hon giljotineras sen, bara så ni vet".

"Är det OK om jag runkar lite allafall..?"*

Härmed vill jag utfärda en varning för den svenska filmen "Sök" från 2006.

Jag har sett det förut. En till synes lycklig, men ack ensamstående, kvinna. I "Sök" är hon en 38-årig sjuksköterska vid namn Lisa. På jakt efter den rätte börjar Lisa med internetdejting under semestern. I början går det trögt, alla män verkar aningen kufiska. När det för första gången klickar mellan Lisa och en dejt visar det sig likväl vara helt fel. Söknandet går vidare, fler och fler män betas av. Kommer Lisa finna vad hon söker efter?

Jag undrar varför duktiga skådespelare som Mikael Persbrandt, Lia Boysen och Johan Rabaeus medverkar i regissören Maria von Helands produktion. Hade de läst manus innan de tackade ja? Vilken gåta! I mitt tycke saknar "Sök" realism och helhet. Från att ha varit en glad och framåt kvinna blir vår huvudroll efter tre veckors dejting ett vrak, på väg att hoppa från en bro. I filmen pågår alltför många sidospår. Allt från avundsjuka och otrogna väninnor till en dödssjuk patient. Det förvirrar, och kapar den förväntade röda tråden.

För övrigt har det tagit mig en vecka att smälta bilden av den ständige medel-svenssonen Leif Andrées ansiktsuttryck medan han blir avsugen av Amanda Ooms, aka Lisa. Usch!

*En utav Persbrandts öppningsrepliker.