Äntligen har jag sett den och mina förväntningar kom inte så mycket på skam som jag förväntade mig. Det första jag tänkte var: "jag vill se den igen!" - nu när min hjärna vet vad den har att handskas med.
Filmens sex olika Dylans fungerar utmärkt, hur skulle man annars kunna göra en film om en så föränderlig? Alla olika gestalter är intressanta på sitt sätt och på slutet när Dylans zoomas in, spelandes munspel, så förstår man; Dylan är alla - en fånig och tydlig uppenbarelse kanske, men det var det så jag kände och det var det som trots att filmen var spretig och hoppig gjorde att jag kunde se den som en helhet.
Mycket bra musik förstås inte bara framförd av Dylan utan också av t.ex. Cate Blanchett som river av Maggie's Farm inför en oförstående publik (kulsprutorna som används för att illustrera Dylans svek är mycket effektfulla).
Jag är för dålig på Dylan för att förstå alla referenser och känna igen alla låtar, men det är därför det ska bli extra kul att först läsa på lite och sen se om, första stoppet blir nog att se om No Direction Home av Martin Scorsese. Samtidigt så förstördes filmen av att jag en del av tiden försökte komma på vad är vad och vem är vem i Dylans liv, kanske det är bättre att se filmen och inse att den inte är helt biografisk och därför kunna släppa det mer. Jaja, blir nog fler omtittningar än en!
3 comments:
Vi kanske borde se den tillsammans senare... sa att jag far allt lite klarare och du, Ylva, kan forklara for mig.
:)
Hello. This post is likeable, and your blog is very interesting, congratulations :-). I will add in my blogroll =). If possible gives a last there on my blog, it is about the Notebook, I hope you enjoy. The address is http://notebooks-brasil.blogspot.com. A hug.
det måste vi göra. :) inte för att jag är världsbäst på att förklara direkt.. och så borde vi se say anything! du kommer älska den.
Post a Comment