"Piso Compartido" el. "L´auberge espagnole"

Xavier, en ung fransk kille, lamnar sin flickvan och kara mamma i Paris for att upptacka Barcelona under ett ar som Erasmus-student. Redan pa flygplatsen gor han sina forsta kontakter i staden med en latt chauvinistisk man som tillsammans med sin fru flyttat till staden efter ett jobberbjudande han inte kunde tacka nej till.

Trots hart lagenhetessokande resulterar inget till den unga studentens belatenhet varfor han kvartar pa vardagsrumssoffan hos paret fran flygplatsen medan ekonomistudierna drar igang och bekantskapskretsen okar.

Sa, en dag, hor en sokan av sig och meddelar att han fatt ett efterlangtat rum i ett kollektiv med Tobias fran Tyskland, Lars fran Danmark, Wendy fran England, Soledad fran Barcelona och Alessandro fran Italien - tillsammans ar dom sex studenter med sex olika nationaliteter.

Ibland kan jag innan jag ser en film kanna att jag efter tittandet kommer kanna en sorts belatenhet. Aven fast filmen i sig inte ar djup och efterat lamnar nagon viktig fraga eller problem att losa till mig som tittare kan den finnas kvar och fa mig att le vid ihagkommandet av en scen. En lattsmalt film helt enkelt.

Detta var vad jag kande innan jag tryckte pa Play for att se "Piso Compartido" eller "L´auberge espagnole". Jag hade dock fel; de tva timmarna var visserligen ok med en del roliga inslag men inte spenderades det vidare mycket tid i den delade lagenheten.
Filmens titel ar INTE "Xaviers galna ar i Barcelona" och lamnar mig med en langtan efter att fa se mer av hur livet i en delad lagenhet med andra utbytesstudenter kan vara.

Kanske nummer tva har mer att bjuda pa? Se nedan:

En lanthandel i Provence

Igår drog jag för första gången iväg till Fyrisbiografen här i Uppsala, som visar lite mer alternativ film, utmärkt service var det också! Blir nog till att gå dit fler gånger, särskilt eftersom de, precis som SF, bara tar 60kr för studenter mån-tors.

I alla fall, filmen jag såg var En lanthandel i Provence, valet stod mellan den och Once eftersom jag var sugen på lite lättsammare film och inga tragedier. Googlade En lanthandel.. och den beskrivs som en film om en ung man som reser tillbaks till sin hemby i Provence efter tio års exil i Paris, för att ta hand om sin fars lanthandel, efter en del oacceptans från hans sida börjar han till sist mogna och förstå människorna på landet.

Lyssna på det, hur stor är chansen att något sådant kan vara dåligt? Den är minimal, det är om regissören skulle få stora knäppen och yra ut i något helt annat, men det händer inte och En lanthandel i Provence är en bra film, det är en film som är det den ska vara. En mysig film med lagom storlek på problemen och fint slut, som dessutom utspelas i ett underbart landskap. Kommer aldrig toppa någon lista, men det behöver som sagt inte alla filmer göra.

El amor

Kärlek i kolerans tid blir film! Och det är ju faktiskt en helt grymmo bok, så det blir nog trevligt att se, även om det kanske inte är vääärldens mest lättfilmade handling (hmmm, något säger mig att boken kommer "omskrivas" lite).

Helt apropå Márquez och inte på film: Det är en av mina absoluta favvotitlar, särskilt på spanska: El amor en los tiempos del cólera, det låter nästan oförskämt bra, ligger som ett smäck i munnen, två av mina favvocitat är: "Religion är opium för folket" och "Imperialismen är en papperstiger" - trots att jag inte alls håller med, men det låter så bra att säga, på svenska i alla fall, ryska och kinesiska har jag ingen aning om, i alla fall: de där kommunisterna, säga vad man vill, men de kunde uttrycka sig!

I'm Not There

Äntligen har jag sett den och mina förväntningar kom inte så mycket på skam som jag förväntade mig. Det första jag tänkte var: "jag vill se den igen!" - nu när min hjärna vet vad den har att handskas med.

Filmens sex olika Dylans fungerar utmärkt, hur skulle man annars kunna göra en film om en så föränderlig? Alla olika gestalter är intressanta på sitt sätt och på slutet när Dylans zoomas in, spelandes munspel, så förstår man; Dylan är alla - en fånig och tydlig uppenbarelse kanske, men det var det så jag kände och det var det som trots att filmen var spretig och hoppig gjorde att jag kunde se den som en helhet.

Mycket bra musik förstås inte bara framförd av Dylan utan också av t.ex. Cate Blanchett som river av Maggie's Farm inför en oförstående publik (kulsprutorna som används för att illustrera Dylans svek är mycket effektfulla).

Jag är för dålig på Dylan för att förstå alla referenser och känna igen alla låtar, men det är därför det ska bli extra kul att först läsa på lite och sen se om, första stoppet blir nog att se om No Direction Home av Martin Scorsese. Samtidigt så förstördes filmen av att jag en del av tiden försökte komma på vad är vad och vem är vem i Dylans liv, kanske det är bättre att se filmen och inse att den inte är helt biografisk och därför kunna släppa det mer. Jaja, blir nog fler omtittningar än en!

Tillfällen då jag känner mig patrotisk..

1. När Victor Laszlo i Casablanca börjar sjunga franska nationalsången för att överrösta tyskarna (då förstår man varför Ingrid Bergman åker iväg med honom på slutet)
2. När kaptenen i Sound of Music förlorar rösten och alla stämmer in och sjunger: "bless my homeland forever"

Peppen, alltså

DN har gett I'm Not There en femma, nästa vecka då ska jag se den! Ska bli roligt! Fast det vara i och för sig länge sen jag såg fram emot en film så mycket och jag tror jag slutade med det p.g.a. att jag alltid blir besviken. Men nu har jag inga förväntningar på storyn utan bara på att den ska vara bra, borde kunna bli en filmupplevelse ändå. Höga förväntningar kan också höja en film, till skillnad från min vanliga negativa attityd.

Snart får vi se.

Say anything...

Nu blev jag inte riktigt så förtjust i Say Anything som jag hade hoppats att jag skulle bli, mycket beroende på den hoppiga handlingen, konstiga sidospår och Ione Skye kanske inte den bästa skådespelerskan jag har stött på. Det är dock tydligt att det är en Cameron Crowe-film, ibland undrar man om det är samma karaktär i de flesta hans filmer bara spelad av olika skådespelare. Visst finns det många likheter mellan lilla killen i Almost Famous, Orlando Bloom i Elizabethtown och Jerry Maguire?

Nu gillar jag dem och jag gillar Lloyd Dobler i Say Anything nästan mest, han är idealmannen på så många sätt; inte rädd för att uttrycka känslor, prata om saker, villig att göra romantiska gester för sin älskade. Så bra! Som (den i och för sig inte så catchy) taglinen säger: "To know Lloyd Dobler is to love him".

I alla fall: om du gillar Cameron Crowe och John Cusack så kommer det inte vara slöseri på tid att se den här filmen.

En mycket romantisk gest