"Att följa House är att se tevehistoria skrivas"

vNar man laser sadant blir man onekligen lite sugen pa att forkorta sin vistelse i Afrikat med ett halvar och dra hem. Naval, riktig sa drastisk ar jag inte men tur ar det att jag har inhandlat forsta sasongen (relativt billigt) av Veronica Mars att trostse nar all annan tv kanns alldeles for langt borta..

Bad boys, ..whatcha gonna do when they come for you?

Jag ger er.. Chuck Bass! Dålig pojke och den bästa karaktären i en tv-serie på mycket länge. (Eller så är han bara sweet sweet ögongodis, spelar ingen roll, jag får inte nog av honom!)

Nya avsnitt av På Spåret

I vinter drar en ny säsong av På Spåret igång och jag kommer inte kunna se det, lite håller jag tummarna för SVT Play men eftersom jag inte har någon aning om vilken uppkoppling som kommer finnas så försöker jag inte hoppas alltför mycket. I laguppställningen saknar jag förstås bästa Cecilia Hagen och hennes partner Hoa-Hoa, ett bra exempel på när ett otippat lag med två olika enheter blir en fulländad helhet. Just därför tycker jag Filip och Fredrik känns ohyggligt tråkigt, vi har ju sett dem tillsammans - jämt. Kan inte någon av dem (föredragvis Fredrik) få bli ihopparade med någon oväntad? Jag skulle tycka att det var mycket roligare, det eller skippa dem helt, manliga radarpar har jag fått nog av, både på tv och irl.

De nya paren känns mycket roliga. David Bexelius är en favvo sen ungdomsprogrammet Raggadish, han ihop med Siw Malmqvist kan bli en hit. Tina Ahlin och Marcus Birro också förstås! Ni får spela in så får jag se när jag kommer hem!

"I have a secret..

Om två timmar ska jag se Mamma Mia och vet ni? Jag ser fram emot det så enormt mycket. Meryl Streep, Mr. Darcy, Lilly, bröllop, musikal!! Att gå på den "riktiga" föreställningen är lite svenne-tacky, men det här, det är väl ändå ok att älska? Jag hoppas hoppas att jag kommer göra det. Efter två hyfsade biobesök och ett halvkasst så behöver jag verkligen gilla något. Svik mig inte nu.












...it's a good one"

Lika som bär

Isla Fischer och Amy Adams? Adda de hysteriska rolltolkningarna från Förtrollad och Wedding Crasher och ni har det.

The Way We Were

The Way We Were är ett romantiskt drama regisserat av Sydney Pollack med Robert Redford och Barbara Streisand. Ni hör va? Det låter som ett mästerverk, det låter t.o.m. som ett mästerverk jag skulle kunna älska. Men tyvärr, filmen var bara en besvikelse för mig. Det finns vissa replikskiften, vissa scener som är absolut fantastiska och Barbara Streisand är otroligt duktig (att Robert Redford är både bra och snygg vet ni ju att jag tycker sen innan), men ändå.. Den där kärleken som jag hade hoppats på, kemin mellan kärleksparet finns inte. Jag förstår aldrig riktigt varför de blir ihop in the first place, kärlek eller förälskelse verkar det inte vara på tal om från hans sida och från hennes verkar det mer vara beundran av hans snygghet och skrivande. Vad är det jag missar? Varför kan jag inte se vad andra verkar se: deras odödliga kärlek?

Jag önskar att jag kunde, men tyvärr.

En annan verklighet

Nej, jag vet, jag är dålig på att blogga nuförtiden. Är alltför engagerad i om Lucas till sist kommer välja Brooke ändå (hoppas får man väl), om Naley håller ihop, House och Wilsons vänskap, om Dan kommer dissa Serena bara för att hon låg med Blairs pojkvän..

Man ser några avsnitt och sen är man fast. En bra grej (lite beroende på hur man ser på det) är att p.g.a. strejken så är säsongerna kortare. Inte lika mycket att se = mer tid att göra annat på. Har nyss sett OTH:s och House säsongsavslutning. Alltså, OTH är verkligen bara en kass såpa som tragglar samma saker, varför envisas jag?

Medan House däremot, visst, allt är inte bra, ibland känns det som man har sett avsnittet för 128:e gången, men när det är bra då är det bäst. Som säsongsavslutningen nu, är så berörd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Avsnittet innehöll allt: en House som visar upp så äkta känslor att det skär i hjärtat "I don't want to be miserable" (fett med creds åt Hugh Lauries skådespeleri), men bäst var förstås Wilson - han gör så mycket för serien, och särskilt nu mot slutet att den lika gärna kunde vara uppkallad efter honom. (Annat genialiskt i avsnittet är musiken! José Gonzalez gör en grymmo cover på Teardrop, Iron & Wine och dessutom Bon Iver som definitivt ska kollas upp! Andra gången på kort tid jag har hört om honom nu. Han skiva heter dessutom: "For Emma, forever ago", typiskt bra namn).

Nämen, nu ska jag sluka Gossip Girl, Lost, Scrubs och sen vakna upp till riktiga världen igen.