Nej, jag vet, jag är dålig på att blogga nuförtiden. Är alltför engagerad i om Lucas till sist kommer välja Brooke ändå (hoppas får man väl), om Naley håller ihop, House och Wilsons vänskap, om Dan kommer dissa Serena bara för att hon låg med Blairs pojkvän..
Man ser några avsnitt och sen är man fast. En bra grej (lite beroende på hur man ser på det) är att p.g.a. strejken så är säsongerna kortare. Inte lika mycket att se = mer tid att göra annat på. Har nyss sett OTH:s och House säsongsavslutning. Alltså, OTH är verkligen bara en kass såpa som tragglar samma saker, varför envisas jag?
Medan House däremot, visst, allt är inte bra, ibland känns det som man har sett avsnittet för 128:e gången, men när det är bra då är det bäst. Som säsongsavslutningen nu, är så berörd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Avsnittet innehöll allt: en House som visar upp så äkta känslor att det skär i hjärtat "I don't want to be miserable" (fett med creds åt Hugh Lauries skådespeleri), men bäst var förstås Wilson - han gör så mycket för serien, och särskilt nu mot slutet att den lika gärna kunde vara uppkallad efter honom. (Annat genialiskt i avsnittet är musiken! José Gonzalez gör en grymmo cover på Teardrop, Iron & Wine och dessutom Bon Iver som definitivt ska kollas upp! Andra gången på kort tid jag har hört om honom nu. Han skiva heter dessutom: "For Emma, forever ago", typiskt bra namn).
Nämen, nu ska jag sluka Gossip Girl, Lost, Scrubs och sen vakna upp till riktiga världen igen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment