va, va, VA?!

Satt och googlade Ed Westwick lite och rakade snubbla over det faktum att Donnie Darko far en uppfoljare, hade helt missat det. S. Darko ar titeln. Crazy stuff if you ask me. Ska tydligen handla om Donnies lillasyster Samantha. Kan inte bli annat an daligt eller? Men samtidigt James Lafferty (Nathan i One Tree Hill) och underbara underbara Chuck Bass.. jag menar, den ska ju ses anda.

"Why are you wearing that stupid man suit?" - Well, inget som tyder pa att uppfoljaren kommer overtraffa den repliken

"Att följa House är att se tevehistoria skrivas"

vNar man laser sadant blir man onekligen lite sugen pa att forkorta sin vistelse i Afrikat med ett halvar och dra hem. Naval, riktig sa drastisk ar jag inte men tur ar det att jag har inhandlat forsta sasongen (relativt billigt) av Veronica Mars att trostse nar all annan tv kanns alldeles for langt borta..

Bad boys, ..whatcha gonna do when they come for you?

Jag ger er.. Chuck Bass! Dålig pojke och den bästa karaktären i en tv-serie på mycket länge. (Eller så är han bara sweet sweet ögongodis, spelar ingen roll, jag får inte nog av honom!)

Nya avsnitt av På Spåret

I vinter drar en ny säsong av På Spåret igång och jag kommer inte kunna se det, lite håller jag tummarna för SVT Play men eftersom jag inte har någon aning om vilken uppkoppling som kommer finnas så försöker jag inte hoppas alltför mycket. I laguppställningen saknar jag förstås bästa Cecilia Hagen och hennes partner Hoa-Hoa, ett bra exempel på när ett otippat lag med två olika enheter blir en fulländad helhet. Just därför tycker jag Filip och Fredrik känns ohyggligt tråkigt, vi har ju sett dem tillsammans - jämt. Kan inte någon av dem (föredragvis Fredrik) få bli ihopparade med någon oväntad? Jag skulle tycka att det var mycket roligare, det eller skippa dem helt, manliga radarpar har jag fått nog av, både på tv och irl.

De nya paren känns mycket roliga. David Bexelius är en favvo sen ungdomsprogrammet Raggadish, han ihop med Siw Malmqvist kan bli en hit. Tina Ahlin och Marcus Birro också förstås! Ni får spela in så får jag se när jag kommer hem!

"I have a secret..

Om två timmar ska jag se Mamma Mia och vet ni? Jag ser fram emot det så enormt mycket. Meryl Streep, Mr. Darcy, Lilly, bröllop, musikal!! Att gå på den "riktiga" föreställningen är lite svenne-tacky, men det här, det är väl ändå ok att älska? Jag hoppas hoppas att jag kommer göra det. Efter två hyfsade biobesök och ett halvkasst så behöver jag verkligen gilla något. Svik mig inte nu.












...it's a good one"

Lika som bär

Isla Fischer och Amy Adams? Adda de hysteriska rolltolkningarna från Förtrollad och Wedding Crasher och ni har det.

The Way We Were

The Way We Were är ett romantiskt drama regisserat av Sydney Pollack med Robert Redford och Barbara Streisand. Ni hör va? Det låter som ett mästerverk, det låter t.o.m. som ett mästerverk jag skulle kunna älska. Men tyvärr, filmen var bara en besvikelse för mig. Det finns vissa replikskiften, vissa scener som är absolut fantastiska och Barbara Streisand är otroligt duktig (att Robert Redford är både bra och snygg vet ni ju att jag tycker sen innan), men ändå.. Den där kärleken som jag hade hoppats på, kemin mellan kärleksparet finns inte. Jag förstår aldrig riktigt varför de blir ihop in the first place, kärlek eller förälskelse verkar det inte vara på tal om från hans sida och från hennes verkar det mer vara beundran av hans snygghet och skrivande. Vad är det jag missar? Varför kan jag inte se vad andra verkar se: deras odödliga kärlek?

Jag önskar att jag kunde, men tyvärr.

En annan verklighet

Nej, jag vet, jag är dålig på att blogga nuförtiden. Är alltför engagerad i om Lucas till sist kommer välja Brooke ändå (hoppas får man väl), om Naley håller ihop, House och Wilsons vänskap, om Dan kommer dissa Serena bara för att hon låg med Blairs pojkvän..

Man ser några avsnitt och sen är man fast. En bra grej (lite beroende på hur man ser på det) är att p.g.a. strejken så är säsongerna kortare. Inte lika mycket att se = mer tid att göra annat på. Har nyss sett OTH:s och House säsongsavslutning. Alltså, OTH är verkligen bara en kass såpa som tragglar samma saker, varför envisas jag?

Medan House däremot, visst, allt är inte bra, ibland känns det som man har sett avsnittet för 128:e gången, men när det är bra då är det bäst. Som säsongsavslutningen nu, är så berörd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Avsnittet innehöll allt: en House som visar upp så äkta känslor att det skär i hjärtat "I don't want to be miserable" (fett med creds åt Hugh Lauries skådespeleri), men bäst var förstås Wilson - han gör så mycket för serien, och särskilt nu mot slutet att den lika gärna kunde vara uppkallad efter honom. (Annat genialiskt i avsnittet är musiken! José Gonzalez gör en grymmo cover på Teardrop, Iron & Wine och dessutom Bon Iver som definitivt ska kollas upp! Andra gången på kort tid jag har hört om honom nu. Han skiva heter dessutom: "For Emma, forever ago", typiskt bra namn).

Nämen, nu ska jag sluka Gossip Girl, Lost, Scrubs och sen vakna upp till riktiga världen igen.

"Piso Compartido" el. "L´auberge espagnole"

Xavier, en ung fransk kille, lamnar sin flickvan och kara mamma i Paris for att upptacka Barcelona under ett ar som Erasmus-student. Redan pa flygplatsen gor han sina forsta kontakter i staden med en latt chauvinistisk man som tillsammans med sin fru flyttat till staden efter ett jobberbjudande han inte kunde tacka nej till.

Trots hart lagenhetessokande resulterar inget till den unga studentens belatenhet varfor han kvartar pa vardagsrumssoffan hos paret fran flygplatsen medan ekonomistudierna drar igang och bekantskapskretsen okar.

Sa, en dag, hor en sokan av sig och meddelar att han fatt ett efterlangtat rum i ett kollektiv med Tobias fran Tyskland, Lars fran Danmark, Wendy fran England, Soledad fran Barcelona och Alessandro fran Italien - tillsammans ar dom sex studenter med sex olika nationaliteter.

Ibland kan jag innan jag ser en film kanna att jag efter tittandet kommer kanna en sorts belatenhet. Aven fast filmen i sig inte ar djup och efterat lamnar nagon viktig fraga eller problem att losa till mig som tittare kan den finnas kvar och fa mig att le vid ihagkommandet av en scen. En lattsmalt film helt enkelt.

Detta var vad jag kande innan jag tryckte pa Play for att se "Piso Compartido" eller "L´auberge espagnole". Jag hade dock fel; de tva timmarna var visserligen ok med en del roliga inslag men inte spenderades det vidare mycket tid i den delade lagenheten.
Filmens titel ar INTE "Xaviers galna ar i Barcelona" och lamnar mig med en langtan efter att fa se mer av hur livet i en delad lagenhet med andra utbytesstudenter kan vara.

Kanske nummer tva har mer att bjuda pa? Se nedan:

En lanthandel i Provence

Igår drog jag för första gången iväg till Fyrisbiografen här i Uppsala, som visar lite mer alternativ film, utmärkt service var det också! Blir nog till att gå dit fler gånger, särskilt eftersom de, precis som SF, bara tar 60kr för studenter mån-tors.

I alla fall, filmen jag såg var En lanthandel i Provence, valet stod mellan den och Once eftersom jag var sugen på lite lättsammare film och inga tragedier. Googlade En lanthandel.. och den beskrivs som en film om en ung man som reser tillbaks till sin hemby i Provence efter tio års exil i Paris, för att ta hand om sin fars lanthandel, efter en del oacceptans från hans sida börjar han till sist mogna och förstå människorna på landet.

Lyssna på det, hur stor är chansen att något sådant kan vara dåligt? Den är minimal, det är om regissören skulle få stora knäppen och yra ut i något helt annat, men det händer inte och En lanthandel i Provence är en bra film, det är en film som är det den ska vara. En mysig film med lagom storlek på problemen och fint slut, som dessutom utspelas i ett underbart landskap. Kommer aldrig toppa någon lista, men det behöver som sagt inte alla filmer göra.

El amor

Kärlek i kolerans tid blir film! Och det är ju faktiskt en helt grymmo bok, så det blir nog trevligt att se, även om det kanske inte är vääärldens mest lättfilmade handling (hmmm, något säger mig att boken kommer "omskrivas" lite).

Helt apropå Márquez och inte på film: Det är en av mina absoluta favvotitlar, särskilt på spanska: El amor en los tiempos del cólera, det låter nästan oförskämt bra, ligger som ett smäck i munnen, två av mina favvocitat är: "Religion är opium för folket" och "Imperialismen är en papperstiger" - trots att jag inte alls håller med, men det låter så bra att säga, på svenska i alla fall, ryska och kinesiska har jag ingen aning om, i alla fall: de där kommunisterna, säga vad man vill, men de kunde uttrycka sig!

I'm Not There

Äntligen har jag sett den och mina förväntningar kom inte så mycket på skam som jag förväntade mig. Det första jag tänkte var: "jag vill se den igen!" - nu när min hjärna vet vad den har att handskas med.

Filmens sex olika Dylans fungerar utmärkt, hur skulle man annars kunna göra en film om en så föränderlig? Alla olika gestalter är intressanta på sitt sätt och på slutet när Dylans zoomas in, spelandes munspel, så förstår man; Dylan är alla - en fånig och tydlig uppenbarelse kanske, men det var det så jag kände och det var det som trots att filmen var spretig och hoppig gjorde att jag kunde se den som en helhet.

Mycket bra musik förstås inte bara framförd av Dylan utan också av t.ex. Cate Blanchett som river av Maggie's Farm inför en oförstående publik (kulsprutorna som används för att illustrera Dylans svek är mycket effektfulla).

Jag är för dålig på Dylan för att förstå alla referenser och känna igen alla låtar, men det är därför det ska bli extra kul att först läsa på lite och sen se om, första stoppet blir nog att se om No Direction Home av Martin Scorsese. Samtidigt så förstördes filmen av att jag en del av tiden försökte komma på vad är vad och vem är vem i Dylans liv, kanske det är bättre att se filmen och inse att den inte är helt biografisk och därför kunna släppa det mer. Jaja, blir nog fler omtittningar än en!

Tillfällen då jag känner mig patrotisk..

1. När Victor Laszlo i Casablanca börjar sjunga franska nationalsången för att överrösta tyskarna (då förstår man varför Ingrid Bergman åker iväg med honom på slutet)
2. När kaptenen i Sound of Music förlorar rösten och alla stämmer in och sjunger: "bless my homeland forever"

Peppen, alltså

DN har gett I'm Not There en femma, nästa vecka då ska jag se den! Ska bli roligt! Fast det vara i och för sig länge sen jag såg fram emot en film så mycket och jag tror jag slutade med det p.g.a. att jag alltid blir besviken. Men nu har jag inga förväntningar på storyn utan bara på att den ska vara bra, borde kunna bli en filmupplevelse ändå. Höga förväntningar kan också höja en film, till skillnad från min vanliga negativa attityd.

Snart får vi se.

Say anything...

Nu blev jag inte riktigt så förtjust i Say Anything som jag hade hoppats att jag skulle bli, mycket beroende på den hoppiga handlingen, konstiga sidospår och Ione Skye kanske inte den bästa skådespelerskan jag har stött på. Det är dock tydligt att det är en Cameron Crowe-film, ibland undrar man om det är samma karaktär i de flesta hans filmer bara spelad av olika skådespelare. Visst finns det många likheter mellan lilla killen i Almost Famous, Orlando Bloom i Elizabethtown och Jerry Maguire?

Nu gillar jag dem och jag gillar Lloyd Dobler i Say Anything nästan mest, han är idealmannen på så många sätt; inte rädd för att uttrycka känslor, prata om saker, villig att göra romantiska gester för sin älskade. Så bra! Som (den i och för sig inte så catchy) taglinen säger: "To know Lloyd Dobler is to love him".

I alla fall: om du gillar Cameron Crowe och John Cusack så kommer det inte vara slöseri på tid att se den här filmen.

En mycket romantisk gest

Heath Ledger

Jag blev faktiskt chockad nar jag laste om Heath Ledger. Det kandes valdigt overkligt. Och nu vill jag verkligen att ni forstar att jag ar serios. Jag tyckte om honom som skadespelare, utanfor det vet jag forstas inget om hans liv men visst ar det tragiskt att han inte langre ar har.

En av mina favorit high school-filmer ar forstas 10 orsaker att hata dig:

Från riddare till hejaklacksledare

Dåligt med uppdateringar på senaste tiden, men eftersom ingen läser kan det väl gå jämt upp då. Det här har hänt:

- Var på Arn igen och den var faktiskt lite bättre än jag först tyckte.
- Jag har tittat på Juno och älskade den, såg den på bio i fredags och sen hos min bror dagen efter, förtjänar all hyllning den fått!
- Såg också Stardust, helt okej film (Robert De Niro var bäst).
- Tyckte jag hade ovanligt gott om pengar på kontot och beställde Say Anything, som jag har velat se i evigheter, så nu har jag något att se fram emot! Önskar jag hade haft råd med lite annat också, typ Våra bästa år, Grosse Pointe Blank eller varför inte den här fina boxen.. nåja, drömma går ju.
- Jag vill se Försoning, trots viss svårighet för Keira Knightley.
- Inte lång tid kvar till I'm Not There nu (borde bli mer hype nu när Heath Ledger är död, eller? Jaja, jag är pepp i vilket fall).
- När man har tråkigt kan man sitta och titta på bortklippta scener i Bring It On, snart ska jag se hela filmen också och det är bra.

Två snygga posters: