"I have a secret..

Om två timmar ska jag se Mamma Mia och vet ni? Jag ser fram emot det så enormt mycket. Meryl Streep, Mr. Darcy, Lilly, bröllop, musikal!! Att gå på den "riktiga" föreställningen är lite svenne-tacky, men det här, det är väl ändå ok att älska? Jag hoppas hoppas att jag kommer göra det. Efter två hyfsade biobesök och ett halvkasst så behöver jag verkligen gilla något. Svik mig inte nu.












...it's a good one"

Lika som bär

Isla Fischer och Amy Adams? Adda de hysteriska rolltolkningarna från Förtrollad och Wedding Crasher och ni har det.

The Way We Were

The Way We Were är ett romantiskt drama regisserat av Sydney Pollack med Robert Redford och Barbara Streisand. Ni hör va? Det låter som ett mästerverk, det låter t.o.m. som ett mästerverk jag skulle kunna älska. Men tyvärr, filmen var bara en besvikelse för mig. Det finns vissa replikskiften, vissa scener som är absolut fantastiska och Barbara Streisand är otroligt duktig (att Robert Redford är både bra och snygg vet ni ju att jag tycker sen innan), men ändå.. Den där kärleken som jag hade hoppats på, kemin mellan kärleksparet finns inte. Jag förstår aldrig riktigt varför de blir ihop in the first place, kärlek eller förälskelse verkar det inte vara på tal om från hans sida och från hennes verkar det mer vara beundran av hans snygghet och skrivande. Vad är det jag missar? Varför kan jag inte se vad andra verkar se: deras odödliga kärlek?

Jag önskar att jag kunde, men tyvärr.

En annan verklighet

Nej, jag vet, jag är dålig på att blogga nuförtiden. Är alltför engagerad i om Lucas till sist kommer välja Brooke ändå (hoppas får man väl), om Naley håller ihop, House och Wilsons vänskap, om Dan kommer dissa Serena bara för att hon låg med Blairs pojkvän..

Man ser några avsnitt och sen är man fast. En bra grej (lite beroende på hur man ser på det) är att p.g.a. strejken så är säsongerna kortare. Inte lika mycket att se = mer tid att göra annat på. Har nyss sett OTH:s och House säsongsavslutning. Alltså, OTH är verkligen bara en kass såpa som tragglar samma saker, varför envisas jag?

Medan House däremot, visst, allt är inte bra, ibland känns det som man har sett avsnittet för 128:e gången, men när det är bra då är det bäst. Som säsongsavslutningen nu, är så berörd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Avsnittet innehöll allt: en House som visar upp så äkta känslor att det skär i hjärtat "I don't want to be miserable" (fett med creds åt Hugh Lauries skådespeleri), men bäst var förstås Wilson - han gör så mycket för serien, och särskilt nu mot slutet att den lika gärna kunde vara uppkallad efter honom. (Annat genialiskt i avsnittet är musiken! José Gonzalez gör en grymmo cover på Teardrop, Iron & Wine och dessutom Bon Iver som definitivt ska kollas upp! Andra gången på kort tid jag har hört om honom nu. Han skiva heter dessutom: "For Emma, forever ago", typiskt bra namn).

Nämen, nu ska jag sluka Gossip Girl, Lost, Scrubs och sen vakna upp till riktiga världen igen.

"Piso Compartido" el. "L´auberge espagnole"

Xavier, en ung fransk kille, lamnar sin flickvan och kara mamma i Paris for att upptacka Barcelona under ett ar som Erasmus-student. Redan pa flygplatsen gor han sina forsta kontakter i staden med en latt chauvinistisk man som tillsammans med sin fru flyttat till staden efter ett jobberbjudande han inte kunde tacka nej till.

Trots hart lagenhetessokande resulterar inget till den unga studentens belatenhet varfor han kvartar pa vardagsrumssoffan hos paret fran flygplatsen medan ekonomistudierna drar igang och bekantskapskretsen okar.

Sa, en dag, hor en sokan av sig och meddelar att han fatt ett efterlangtat rum i ett kollektiv med Tobias fran Tyskland, Lars fran Danmark, Wendy fran England, Soledad fran Barcelona och Alessandro fran Italien - tillsammans ar dom sex studenter med sex olika nationaliteter.

Ibland kan jag innan jag ser en film kanna att jag efter tittandet kommer kanna en sorts belatenhet. Aven fast filmen i sig inte ar djup och efterat lamnar nagon viktig fraga eller problem att losa till mig som tittare kan den finnas kvar och fa mig att le vid ihagkommandet av en scen. En lattsmalt film helt enkelt.

Detta var vad jag kande innan jag tryckte pa Play for att se "Piso Compartido" eller "L´auberge espagnole". Jag hade dock fel; de tva timmarna var visserligen ok med en del roliga inslag men inte spenderades det vidare mycket tid i den delade lagenheten.
Filmens titel ar INTE "Xaviers galna ar i Barcelona" och lamnar mig med en langtan efter att fa se mer av hur livet i en delad lagenhet med andra utbytesstudenter kan vara.

Kanske nummer tva har mer att bjuda pa? Se nedan:

En lanthandel i Provence

Igår drog jag för första gången iväg till Fyrisbiografen här i Uppsala, som visar lite mer alternativ film, utmärkt service var det också! Blir nog till att gå dit fler gånger, särskilt eftersom de, precis som SF, bara tar 60kr för studenter mån-tors.

I alla fall, filmen jag såg var En lanthandel i Provence, valet stod mellan den och Once eftersom jag var sugen på lite lättsammare film och inga tragedier. Googlade En lanthandel.. och den beskrivs som en film om en ung man som reser tillbaks till sin hemby i Provence efter tio års exil i Paris, för att ta hand om sin fars lanthandel, efter en del oacceptans från hans sida börjar han till sist mogna och förstå människorna på landet.

Lyssna på det, hur stor är chansen att något sådant kan vara dåligt? Den är minimal, det är om regissören skulle få stora knäppen och yra ut i något helt annat, men det händer inte och En lanthandel i Provence är en bra film, det är en film som är det den ska vara. En mysig film med lagom storlek på problemen och fint slut, som dessutom utspelas i ett underbart landskap. Kommer aldrig toppa någon lista, men det behöver som sagt inte alla filmer göra.

El amor

Kärlek i kolerans tid blir film! Och det är ju faktiskt en helt grymmo bok, så det blir nog trevligt att se, även om det kanske inte är vääärldens mest lättfilmade handling (hmmm, något säger mig att boken kommer "omskrivas" lite).

Helt apropå Márquez och inte på film: Det är en av mina absoluta favvotitlar, särskilt på spanska: El amor en los tiempos del cólera, det låter nästan oförskämt bra, ligger som ett smäck i munnen, två av mina favvocitat är: "Religion är opium för folket" och "Imperialismen är en papperstiger" - trots att jag inte alls håller med, men det låter så bra att säga, på svenska i alla fall, ryska och kinesiska har jag ingen aning om, i alla fall: de där kommunisterna, säga vad man vill, men de kunde uttrycka sig!